accordingtohassel

De flesta vet att vardagen när som helst kan kastas upp och ner. Vi pratar inte om det, utan hoppas på att vi själva kommer att skonas. Ändå kan man ju inte låta bli att titta på klockan och undra när den kommer explodera och skapa ett kaos. För det händer ju alla några gånger i livet. Vi vet att ett förhållande kan ta slut, att någon nära kan skadas eller gå bort och liknande. Visst hade man blivit galen om man gick runt och funderade på det hela tiden, men tanken finns ju där någonstans djupt nerstoppad i hjärnan: Snart kan det hända mig. Det värsta är såklart när det faktiskt sker något som man aldrig ens funderat över. Något man inte ens kunnat fantisera ihop för att det verkar så omöjligt. Som att hela taket på huset är bortblåst när man vaknar upp och det har bildats en sjö runt sängen, eller att ens hund blir schizofren och bitit ihjäl sig själv. Det värsta är när det mest oväntade sker. Då man inte alls är beredd. Hur ska man hantera situationen? Ska man skratta eller gråta? Sova eller slå? Slita ens hår?

Kanske har det mest oväntade hänt mig vilket gör att vänskap i allmänhet känns löjligt, idiotiskt och falskt. Ordet vän är allmänt suddigt. Det var det mest självklara ordet i världen. Nu är det ett begrepp jag inte förstår mig på. Ordet trust, existerar inte. Jag trodde det blev annorlunda med åren när man inte längre bråkade om dockor. Jag trodde att kärlek hade en innebörd vid 20års ålder. Antar att jag hade fel. Kanske borde man läsa på om alla oväntade saker som kan ske.. Jag kan bli nedstångat av ett vildsvin och få rejäla skador, en meteor kan trilla ner på min fot osv.. Då kanske man är mer förberedd på hur man ska hantera problemet. Kanske ska man tänka ännu mer.